pinkdots.blogg.se

Jag blir så trött på att man aldrig frågar mig! Varför är det så? Är jag för ung för att veta någonting? Jag har alltid varit en envis unge (referatet till mig själv som ett barn betyder inte att man inte kan se mig som en vuxen människa!) som alltid vetat vad jag vill, och det har inte ändrats. 

 

 

1. JA! Jag vill VISST bli bibliotekarie, jag har alltid älskat böcker, ser inget fel i det. Punkt. 

 

2. JA! Jag älskar David av hela mitt hjärta och kommer göra precis som jag vill med den kärleken. Ingen annan har något som helst med det att göra.

 

3. Eftersom jag vet att folk undrar (men aldrig frågar mig rakt ut), jag ser en underbar, snäll, charmig, omtänksam, generös, rolig, söt, sexig, fantastisk och helt enkelt världens bästa kille. Så vet ni det och slipper fundera på det mer. (Men om ni ändå skulle fundera på det, fråga för guds skull mig och ingen annan!)

 

Jag fyller 21, jag tror att jag är fullt kapabel att fatta mina egna beslut och leva det liv jag vill leva. För är det något jag inte vill här i livet så är det att ångra mig. Jag vill leva NU och inte behöva sitta som 60-åring och tänka "om jag hade gjort så istället". Än sen om mina val leder mig in på vägar som kanske inte alltid hade varit de bästa. Men då slipper jag ångra mig för jag har gjort allt jag ville just då. Det är det enda jag begär av mitt liv, att inte behöva ångra mig. 

 

Så innan ni ifrågasätter och ofta inte ens frågar mig vad jag tycker, tänk på hur det hade varit om det var tvärtom. Jag frågar inte om era livsval eller lägger mig i hur ni gör, så då förväntar jag mig att ni behandlar mig på samma sätt. Jag ÄR trots allt en vuxen kvinna och jag vet vad jag vill. 

 

The End.