Jag är äckligt rädd för krabbor och spindlar, så enkelt är det. Men igår när jag kallblodigt "gjorde mig av med" (förlåt alla extrema djurvänner) en liten äckelspindel som kröp på min jacka kom jag att tänka på en sak. Varför var jag så kallblodig när jag är ensam? För såhär är det:
 
Erika möter en spindel ensam eller med någon som kan hantera spindlar:
1. Spindel kryper fram
2. Erika och/eller sällskap rýcker till.
3. Tankar på hur man bäst avlägsnar nämnda spindel uppstår hastigt.
4. Spindel avlägsnas effektivt på bästa möjliga sätt. 
5. End of Story
 
Erika möter spindel med någon som är modigare eller räddare:
1. Spindel kryper fram.
2. Erika samt sällskap skriker (om det inte är det modigare sällskapet, typ min pojkvän).
3. Erika fortsätter småskrika och hoppa och vifta med armarna.
4a. Det rädda sällskapet gör samma sak.
4b. Det modiga sällskapet suckar och avläsgnar spindeln snabbt och om det är möjligt vid liv. 
5. End of Story.
 
Roligt att man reagerar så olika beroende på vilka man är med! Fast om det är en spindel med en storlek över genomsnittet så gäller inte första listan, då skriker man i alla fall...
Och vad gäller krabbor, som egentligen är maskerade jättespindlar med skal, så är de äckliga och jag vill inte vara i närheten av dem. Om det inte gäller att fiska upp dem och lägga dem i en spann! Jag skickar naturligtvis tillbaka dem i havet efteråt, såå elak är jag ändå inte. Men de är ändå äckliga!

Kommentera

Publiceras ej