pinkdots.blogg.se

Jag har ofta, som många andra gissar jag, känt att jag inte riktigt passar in. Grundskolan var väl värst, minns liksom inte någon tid i skolan då jag kände mig "normal" och "som alla andra". 

Minns i fyran (då är man väl 10 år om jag inte minns helt fel?) att min lärare sa till mig och mina föräldrar på första utvecklingssamtalet att jag borde skaffa fler kompisar, helt i klassen då. Hade en vän som jag umgicks mycket med men som gick i klassen under mig, och det dög tydligen inte. Men vad säger man som en blyg 10-åring? Att ingen vill vara med mig? För jag visste ju det, det fanns ju en andledning till att jag höll mig för mig själv. Minns att två tjejer i klassen över mig (vi hade lektioner ihop) försökte att vara med mig lite grann, men det höll inte så länge eftersom jag obevekligt nog var yngre och inte fått göra samma saker som dem på rasterna. 

När vi skulle bli uppflyttade till högstadiet i sexan valde jag och en kompis att stanna på mellanstadiet på grund av att "vi inte kände oss redo". Den verkliga anledningen var, i alla fall för min del, att om jag flyttade upp till högstadiet med min klass så skulle jag inte ha någon att vara med. Till slut blev dock situationen ohållbar och efter jul följde jag efter min klass till högstadiet. 

Vilket blev som jag trodde, jag var själv på rasterna och satt ensam på lektionerna. Minns en lektion i hemkunskap där vi skulle göra fruktsallad och vi blev ihopparade med personen som kom efter oss på klasslistan. Och hur han rakt ut sa att han vägrade jobba ihop med mig. Min lärare försökte tvinga honom, men eftersom jag visste att det inte var någon idé sa jag att jag kunde göra fruktsallad själv. 

I sjuan blev min yngre kompis uppflyttad till högstadiet samtidigt som en tjej i min klass blev osams med en annan tjej i klassen och blev utstött. Och då hade hon bara mig, eftersom jag redan var utanför. Vi höll ihop resten av högstadiet, och saker och ting blev lite bättre. I nian så funkade det rätt bra mellan mig och mina klasskamrater, även om jag aldrig riktigt funkade helt med någon. 

Men för snart fem år sedan lämnade jag högstadiet och grundskolan jag gått i hela mitt liv. Jag lämnade alla som gjort mig illa bakom mig. Alla elaka ord och ignoransen var inte längre en del av mitt liv. Jag vet inte om de som jag spenderade varje dag ihop med i 10 år någonsin förstod hur illa de gjorde mig.

Men jag har kommit ut på andra sidan som en bättre människa. Och i alla år så stod jag upp för mig själv, jag försökte aldrig att förändra mig för att passa in. Jag var den jag var, inte alltid stolt kanske, men jag var mig själv. Idag kan jag stå rakryggad och säga att jag aldrig svek mig själv. Jag har lämnat allt bakom mig och förlåtit, för kanske ska jag tacka dem som sårat mig, tacka för att jag är den jag är idag. Starkare och bättre och stolt över den jag är. 

För varför ska jag vara som alla andra när jag kan vara mig själv?